Den som hörs högst är den som kommer fram snabbast. När jag först fick höra bakgrunden till ‘Honk Please’ namn beskrevs trafikkaoset i indiska storstäder – där de bilar, mopeder och richshaws som tutade mest var de som tog sig fram först. Det är egentligen en metafor för de som tar sig fram i samhället – de som hörs och skapar uppmärksamhet runtomkring sig. Vi ser startups vända upp och ner på traditionella branscher, changemakers göra sina röster hörda och tala för sin sak uppe på scener och i media.
Men vad händer med dem vars röster inte kommer fram?
Jag minns när jag var 20 år och mediestudent på Stockholms Universitet. Jag startade då min första blogg och såg den som det mest demokratiska verktyget i världen. Nu kunde alla göra sin röst hörd, alla kunde dela med sig av sina åsikter. Möjligheterna var oändliga. Men det är nu tio år sedan, och det är än idag långt ifrån alla som har kunskapen att starta en egen blogg. Alla har inte ens tillgång till internet.
Digitaliseringen är fantastiskt men den bidrar också till att skapa klyftor i samhället. När allt blir digitalt – från att betala räkningar till att se vad som händer ‘bakom kulisserna’ på ens favoritprogram på tv efter det att sändningen på kanalen är slut (något min farfar ofta önskar han kunde se) – då skapas också ett utanförskap för dem som inte är uppkopplade. Enligt Svenskarna och Internet 2017 använder 4 av 10 svenskar över 75 år inte internet idag.
Ur ett mer globalt perspektiv uppskattas det att ungefär hälften av jordens befolkning använder internet idag, en stor del av dem via mobiltelefoner. Det finns olika initiativ för att koppla upp hela världen, däribland projektet internet.org som bland annat drivs av Facebook, Nokia och Ericsson. Människor i utvecklingsländer får tillgång till internet kostnadsfritt, men med en begränsning av tillgängliga hemsidor. Det är något som kritiserats med hänvisning till vikten av nätneutralitet. Vad innebär det att några stora IT-aktörer med Facebook i spetsen kan bestämma vilken typ av information miljontals människor får tillgång till online?
Att ha tillgång till internet är inte det enda som styr vilka som hörs i samhället idag. De som är duktiga retoriker, har rätt kontakter eller stor inflyttande har också ett försprång att göra sina röster hörda; och att bli lyssnade till.
Jag är precis hemkommen från min första resa till Indien. Uppslukad av New Delhis trafik fick jag också erfara att den som tutar högst är den som kommer fram snabbast. Så har det nog alltid varit här i världen. Idag innebär att vara skicklig på digitala medier att du har möjlighet att nå ut till hur många människor som helst. Du har den största tutan. Men vad händer då med rösterna från dem som inte är digitala?
Jag anser att vi har ett gemensamt ansvar att lyssna inte bara till dem vars röster hörs mest, utan också till dem som har något viktigt att säga men kanske inte pratar lika högt. Att hjälpa dem att höras – kanske genom att hjälpa dem att också komma online eller att förstå hur de bättre kan dra nytta av digitala kanaler. Jag har precis anmält min farfar till Seniornet och hoppas att han i år ska få ta sina första steg på the world wide web på egen hand.
I år hoppas jag också att vi ska få mer tillfälle att lyfta en större blandning perspektiv, tankar, åsikter och erfarenheter här på Honk Please.
