Nikola Matisic, operasångare och folkbildare, kom tillbaka till Sverige efter några år på Covent Garden i London, ett av de stora historiska naven inom operakonsten. Han träffade och arbetade med några av världens främsta regissörer, sångare och dirigenter. Som anställd solist blev Nikola inslängd i alla möjliga sammanhang. Han träffade operakollegor från hela världen, toppolitiker, bankirer från Zürich, TV personligheter. Arbetet och vistelsen på Covent Garden gav en inblick i hur man tänker kring konst strukturellt. Hur man skapar ett maskineri och får det att fungera.

– När jag kom tillbaka till Sverige blev det tyst, säger Nikola. Jag hade ingen att samtala med kring vad man kunde skapa och hitta på. De flesta tyckte det var konstigt att prata om något annat än deras egen roll, som att sjunga eller spela piano. Rollen för konstnären är mer industriell i Sverige: ”bliv vid din läst”.

Nikola upptäckte att operan i Sverige var kvar i 1970-talet i någon sorts industribaserad form. Man utbildas till exempel till sångare och då är det enbart sång du ska leverera, din roll i världen är att sjunga, inte koreografera, filma eller skriva. Kollegor var helt ovana vid att framföra konstnärliga ståndpunkter offentligt.

– Jag skapade en plattform själv, säger Nikola. En där jag kan föra de här dialogerna om konst, prata om konstens förutsättningar och om pedagogik.

Nikola startade Operalabb. Målet med operalabb är inte bara att undervisa i sång, utan också undervisa i hur man undervisar (pedagogik), skapa ett helt nytt sätt att arbeta med konst, att skapa en bredare dialog om musikdramatik.

Operalabb är ett sätt att jobba med operakonsten. Det är inte en akademi eller en skola eller ett koncept. Det är en attityd!

– Jag vill jobba med både elit och amatörer tillsammans inom Operalabb. Vi gör det genom workshops, klasser, föreläsningar.

– Jag föreläste senast för en grupp röstforskare som forskar om rösten, på det årliga internationella symposiet om röst och vetenskap i Köpenhamn. De har lätt att fastna i det mekaniska med rösten som instrument, säger Nikola. Jag föreläste istället om vad rösten är, hur och varför man använder den. Istället för att utgå från mekaniken, utgår jag från applikationen och kulturen. Att springa är inte benen utan en komplex rörelse med hela kroppen mot ett mål. Så beskriver jag sång och vad det innebär i dess olika delar.

Operalabb har under åren haft åtskilliga workshops med 10-50 personer åt gången med hjälp av instruktörer som Nikola valt ut. Man arbetar brett med instruktörer som kan undervisa klassisk sångteknik, språk, framträdande, musikdramatik. Instruktörerna ska både kunna föreläsa och vara instruktörer, för amatörer som elit. De ska också klara av att arbeta ohierarkiskt, med folkbildningspedagogik.

– Vi arbetar tillsammans i en helhet för att utveckla och förbättra, säger Nikola. Jag har föreläsningar, vi har tränat och undervisat med körer. Under en period tränade vi 8 sångare kontinuerligt för att de skulle kunna utveckla en ny metodik att jobba efter.

– I sommar försöker vi få ihop ett samarbete med Smålands musik och teater, ett stort koncept. De har bett oss om en idé till en sommarfestival. Vi vill göra det efter community konceptet med dialog i sociala medier. Uppträdanden, happenings, dialogkaféer.

Idag är operabranschen mycket mer frilansbaserad med krav på att aktörerna kan hoppa mellan olika uttrycksformer. Men operakonsten är passiv ur åskådarens synvinkel. Man köper en biljett, går dit och lyssnar, dricker ett glas vin i baren. Möjligtvis är det några som kommer för att lyssna på introduktör till operaföreställningen.

– Jag är ju ute efter en mer tät och konstant dialog, säger Nikola. Att man hela tiden har en relation till sina konstnärer. Så jag vill skapa kurser och workshops där elitutövare och en stor grupp amatörer jobbar tillsammans och lär om konsten. På kvällarna har man happenings med community känsla. Samtalar om konsten tillsammans.

– Även den störste novis ska känna sig delaktig och förstå konstens villkor.

Det är som när han började träna karate, menar Nicola. Först träning och sen kommer eliten och tränar en stund med nybörjare.

– Det blir en förmedling av samhörighet. Man har läger med folk från hela världen. Så vill jag publiken ska känna när de kommer till operan. De ska känna dig hemma på operan både i Stockholm, London och Milano.

Nicola tar konsten på allvar. Han har tagit intryck av den berömde polske teaterregissören Jerzy Grotowski (1933-1999) och vill arbeta nästintill sakralt med konsten.

– Det är blodigt allvar, det ska förmedlas till publiken, en slags rituell handling, säger Nicola. Det skapar en dynamik där åskådaren öppnar sig för känslor. Det är ingen krock med det folkliga. Det rituella har fått för lite plats i vårt samhälle. Vi behöver utveckla vår känsla för ritualitet. Det gäller att hitta detta även hos amatörer.

Nicola vill bygga upp en akademi som också skapar community-baserade produktioner, som finns inom andra sektorer, t ex dans, performance.

– Opera är ju så roligt, det ligger nära extasen. När teaterfolk försöker göra operakonsten litterär eller fullspäckad med nutidspolitiska anekdoter, förråder man konstformen. Man tar en genväg som skadeskjuter dess primala essens. Den borde vara brutal! Ibland spelar jag en ambulerande Dr Opera. Man kan ha kvartssamtal med mig. Man får sjunga för mig lite. Jag analyserar dem och deras röst. Vi jobbar på högsta nivå med alla som kommer, även brummare.  Allt är inför publik och det smittar. Det blir mycket roliga och känslosamma diskussioner med publiken. I somras gick vi runt i Norrtälje, och pratade röst i stadsmiljö.