”The difference between who you are and who you want to be is what you do”

När vi möter något för oss okänt försöker vi (våra hjärnor) förstå och tyda våra sinnesintryck. Eftersom något okänt skapar en skillnad mot det kända, och en spänning, så reagerar vi (våra hjärnor) oftast med att försöka upplösa spänningen, överbrygga skillnaden. Vår hjärna avskyr nämligen tomrum och oförklarliga skillnader och försöker därför assimilera det nya till det redan bekanta. För att återfå en känsla av kontroll så drar vi slutsatser utifrån våra tidigare kunskaper och erfarenheter. Vi försöker förstå vad vi erfarit genom att spekulera.

Forskaren Chris Argyris, MIT, beskriver detta i en slutsatsstege där man hoppar direkt från det observerbara, första steget, till slutsatsen högst upp på stegen. Man liksom hoppar över de andra stegen t ex att välja ut data ur det man erfar, samla ihop dem, utifrån det göra några antaganden och så vidare.

Ta ett klassiskt exempel.

Du går förbi utanför en stor butik. Inifrån butiken ropar en kvinna högt – Stoppa tjuven!! Butikslarmet tjuter. Samtidigt ser du tre personer snabbt gå ur butiken. En ung kvinna i en modern kappa och högklackade stövlar och en datorväska i handen, en mycket illa klädd man, orakad med stripigt hår och en äldre kvinna med kappa och handväska och en snygg hatt på huvudet. De flesta (vilket experiment visat) skulle genast dra slutsatsen att det var den illa klädda mannen som var tjuven.

Men egentligen vet vi ju inte. Det finns en uppenbar spänning i situationen, vår hjärna gör en blixtsnabb kalkyl och presenterar i vårt medvetande en stereotyp på tjuv. Puh! Vi får kontroll igen.

Så här fungerar det i mångt och mycket när vi skaffar oss kunskap. Ur det vi erfar, skapar vi figurer som skiljer ut sig från en bakgrund men samtidigt är en del av den. När vi skapar en figur och bakgrund så gör vi ett val.

Ta ett aktuellt exempel.

Vi ser två barn (8-årsåldern) sitta på pendeltåget djupt koncentrerade och aktiva med sina iPads. Vi har både sett och läst i kvällspressen om att det finna stora risker för barn sitta böjda över sina mobiltelefoner och paddor. Vi kanske själva är missnöjda med hur vi hanterar våra egna barn i den frågan. Vi kanske suckar och säger till reskamraten: – Titta där! De där barnen kan ju få skador av att sitta så där hopvikta och spela spel.

Med de här två barnens beteende finns det ju många andra slutsatser man skulle kunna dra, göra många andra figurer med bakgrund. T ex att de pustar ut, får lite distraktion efter en tuff skoldag, med läsning, matte, musik, och lek på skolgården.

imagesNär vi skapar figur och bakgrund, så utesluter vi information. Det är lätt att förstå när vi tänker att en annan människa skulle skapa en något annorlunda figur och bakgrund än vi själva skulle göra.

Kunskap handlar om att vi hela tiden gör val. Vi formar figurer, väl medvetna om att det går att göra val/figurer på en stor mängd andra sätt.

Varje gång jag bestämmer mig för att se något på ett visst sätt, så har jag uteslutit alla andra sätt. Genom att förstå detta och försöka se saker ur flera perspektiv, ökar kunskapen.

Men, jag menar att för att verklig kunskap ska uppstå behöver man också testa det man kommit fram till, göra något av den. Precis som i forskning. En slutsats, ett resultat måste testas för att se om det fungerar som man förutspått. Att inte testa gör att man kan bli en åskådare. Det blir en reflekterande inblandning, vi blir engagerade åskådare. Som en i en tiotusenhövdad publik som sitter på läktaren och vet ”rätt”. Då har vi inget mer med verkligheten att göra än en som skriver på nätet om vad som hänt under dagen.

Att vara kunnig, välinformerad, allmänbildad, kan framställas som en akt av gott medborgarskap. Okej, men så länge man inte gör något med kunskapen så blir man bara en betraktare.

Kunskap är hela tiden i förändring. Den är inte slutgiltig. Följaktligen är den diskontinuerlig och inte kumulativ. Det just spänningen mellan det kända och det okända, eller när en skillnad uppstår mellan det ”gamla” och något ”nytt”, som kunskap kan uppstå. Då är det viktigt att se spänningen eller skillnaden som möjlighet, som ett lärtillfälle som uppstår. Låt spänningen vara där. Granska den, undersök den och bestäm sedan vad du vill göra med den

Att söka kunskap är inte alltid att söka efter det oupptäckta, utan kan vara att granska det kända, familjära med nya ögon och öron, att se och höra det på andra sätt. Att förstå det på andra sätt och artikulera det på andra sätt.

En del känner vanmakt och maktlöshet när de konfronteras med något okänt. Man reagerar genom att skapa en förklaring till vad som pågår. Det kan innefatta föreställningar om vad det okända gör med dem. Man kan då reagera mot sin egen maktlöshet genom att känna sig rebellisk eller känna sig som ett offer. Jag/vi mot dem. Vilket leder till ännu mer förvanskning av verkligheten.

Det gäller att vara så nära och öppen för verkligheten som möjligt. Avvakta, följ det som händer. Du vet vad du vet. Du vet inte vad du inte vet.