Idag finns ett gap mellan vad samhället behöver och vad utbildningssystem erbjuder. Samhället är mer snabbföränderligt än någonsin, mycket till följd av digitalisering och globalisering. Trots det rör sig utbildningssektorn långsamt framåt; står kvar och stampar i gamla rutiner och tankesätt. Grundskola, universitet eller yrkesutbildningar. Dagens lärosystem möter inte arbetsmarknadens krav i tillräckligt hög grad, eller med tillräckligt hög hastighet.

Varje år försvinner 10 % av de traditionella jobben, och 10 % nya jobb tillkommer. Omsättningen av jobb är hög, och det räcker kanske inte längre med en yrkesutbildning eller examen för att ens personliga kompetens ska räcka resten av livet.

Dagens lärosystem är fortfarande helt anpassade till storskalig industri. Och konstanta yrkesroller. Så ser världen inte ut längre.

Idag efterfrågar arbetsmarknaden människor som är självgående, ansvarstagande och som har rätt attityd. Det är inte det vi i första hand lär ut på utbildningsanstalterna. Vi lär ut ”hygienkunskap”, reproducerad kunskap som kan mätas och vägas. Vi är bra på att mäta och väga allting här i Norden.

Dagens arbetsmarknad kräver snarare fokus på det livslånga lärandet. På konstant vidareutbildning och uppgradering av den egna kompetensen.

Vi behöver kanske mer av det som av Schilngmann/Nordström kallas Vild Kunskap – det som inte kan läras ut traditionellt, men som sker i samverkan mellan näringsliv, utbildning och kultur. Sådan kunskap som vaknar till liv när människor ges möjlighet att träffas, utvecklas och samverka i kreativa miljöer. Att testa idéer, misslyckas, testa igen, ta in nya perspektiv, och skapa tillsammans. Vild kunskap är det som inte kan mätas på Pisa-skalan.

Idag ser vi unga personer sitta på Arbetsförmedlingen i åtta timmar per dag sökandes efter ett jobb. Varför uppmanar vi inte istället till entreprenörskap? Ett tänk som borde integreras redan i förskolan.

Vi borda stötta dessa nya ”gröna” pionjärer och företagare, som dagligen utmanar de stora, etablerade företagen. Små verksamheter som kan bli större. Det kräver att vi vågar se nytt och ungt entreprenörskap som ett seriöst bud på utveckling, och inte blott någonting som vi tvingar arbetslösa till för att förbättra statistiken. Det behöves support och dedikerad undervisning i en helt annan skala än det som sker idag.

Jag ser utbildning som en viktig motor i samhället för att driva utveckling. Men vi behöver snabba och mer flexibla utbildningssystem.

Yrkeshögskolemyndigheten är ett försök, men går helt på arbetsmarknads krav på väldig kort sikt. Vi behöver ta med ett samhällsperspektiv in i diskussionen om framtida behov.

Vid utbildningen Foodmaker jobbar vi med mer än att utbilda inom urban farming. Människor träffas, gör mat, sitter ned kring ett bord, och diskutera framtiden tillsammans. Några av våra elever kommer direkt från grundskolan, andra har några års arbetslivserfarenhet, och vissa befinner sig mitt i karriären men vill byta inriktning eller fylla på med nya kunskapar eller vidga kontaktnätet. Sen bjuder vi in företag, lokala organisationer och entreprenörer. Alla dessa personer träffas, pratar framtid, och hittar lösningar på egentliga samhällsproblem: Hur försörjer vi jordens växande befolkning med mat? Hur skapar vi mer lokala ekosystem för matproduktion som tär mindre på miljön? Hur kan jag bli delaktig i detta? Det är kring en sådan här situation vi strukturerar allt lärande.

Jag tror på ett livslångt lärande. Som integreras i alla aspekter av livet.

Som Toffler sa redan 1998: “The illiterate of the 21st century will not be those who cannot read and write, but those who cannot learn, unlearn, and relearn.

Kanske är det dags nu att i kombination med digitaliseringen skapa nya lärosystem. Att bringa lärprocesser och skapandet mycket längre in i företagen, och i samhällsdiskussionen. Och att inse att lärande aldrig är isolerat till en kurs förlagd på annan ort, men relevant här och nu och dagligen.