Lars Jadelius, arkitekt, forskare, entreprenör, pensionär och Göteborgare, är en obekväm man. Han har alltid gått sin egen väg inom arkitekturområdet, lyssnande, lärande, tänkande och skapande. Sådant är inte alltid uppskattat. Arkitektur, stadsplanering och byggande följer ju starka trender som många andra fenomen i samhället. Med trenderna följer pengarna, beslutsfattarna och medierna. Att gå sin egen väg, kritisera ett förhärskande trendfokus gör lätt att man hamnar vid sidan av. Nya förhållningssätt ser inte heller alltid nya ut. Det blir då tyst istället för kritisk dialog. Lars Jadelius har inte gett sig utan oförtrutet fört fram och utvecklat sina och andras idéer kring arkitektur och samhälle.
För Lars är platsen och det som är byggt på platsen centralt, i samspel med de människor som befolkar platsen, tar den i besittning eller som han säger approprierar den.
– Den norske arkitekturikonen Christian Norberg-Schultz var den som framgångsrikt lanserade begreppet platsens själ på det internationella planet. För honom var platsen främst naturen i sammanhanget, inte människorna; de som bygger och approprierar platsen. Så min uppfattning om platsen, är inte platsens själ i Norberg-Schultz begränsade mening.
Staden och arkitekturen är byggd och tagen i anspråk av människor med stor makt och människor med mindre makt. Och platser approprieras och blir det de är genom sådana processer. Lars brukar säga att första maj, då är Götaplatsen Socialdemokraternas plats. Under vissa tider i veckorna var det förr raggarnas plats. Nu är det ibland en plats för musikarrangemang, kaféer och manifestationer.
– Platser approprieras på gott och ont. Jag talar hellre om appropriering som process än som ett statiskt juridiskt faktum kopplat till äganderätt, säger Lars.
Öppen arkitektur
För det mesta är det människor med pengar och makt som bygger. Men det är människor som manifesterar närvaro och kultur. De gör staden och dess byggnader levande.
– Ett bra exempel är Folkets Hus i Helsingborg från 1909. Det byggdes av arbetarrörelsen och togs i besittning av människorna i den rörelsen, säger Lars. Där hade de partiet, facken, studieförbundet, kooperativ affär. Tryckeri, bibliotek, filmvisning, gemensam lokal för evenemang och fest. Det var en byggnad i det offentliga rummet med öppna och komplexa värd-gästrelationer, men inga stora uppglasade fasader.
Sedan 40-talet är Folkets Hus starkt präglat av staten genom regler för bidrag och på så sätt idkar en styrning. Verksamheterna ska sedan dess vara neutrala och passa alla.
– Då får man gömma undan makten i husen, alltså de socialdemokratiska och fackliga institutionerna. De placeras istället i en separat kontorsdel medan samlingslokalerna förlorar värd-gästrelationer, säger Lars. Staten approprierar folkrörelserna genom bidrag. Inte fullständigt men till viss del.
Liknande processer kom efterhand att prägla nästan all arkitektur och därmed också staden. Inom modernismen, som präglat och fortfarande präglar en stor mängd arkitektur i vårt land. Man bygger med pengar uppifrån och drar dem gärna tillbaka från gatan och formar dem som isolat.
– För att kunna tala om öppenhet måste det finnas någon rumslig bestämning som man kan träda in i, säger Lars. Det måste innebära en kvalitet att nya förhållanden uppenbarar sig för varje enskild gäst allt eftersom hen tar en lokal, en byggnad eller en plats i besittning.
– En byggnad eller plats som tycks ligga helt öppen vid ett första besök framstår ofta som otillgänglig och opersonlig sedan man försökt göra sig hemmastadd där.
Det handlar inte bara om att alla ska kunna röra sig fritt och fritt välja ur ett färdigt kulturutbud, utan också att man ska kunna tränga in i och aktivt delta i samhällets olika kunskapsprocesser. Detta förutsätter ett medvetet arbete med det vidare rumsliga sammanhanget och att man utgår från en förståelse av en komplex och differentierad offentlig/privat-relation fylld av spänningar och konflikter. Det handlar om att ta till vara och utveckla den breda repertoar av förhållningssätt kulturarven erbjuder.
Öppen arkitektur i Tallinn
Kunskap och tradition
Traditionellt har arkitekter sökt en demokratisering av arkitekturen och bebyggelsen utifrån bostaden och bostadsområdet, medan stadslivet i övrigt har lämnats fritt för strider mellan det representativa torgrummens esteter å ena sidan och den vulgära kommersialismen å den andra.
– Jag tycker det är viktigt att erkänna varje plats och varje byggnad som uttryck för ett konkret socialt sammanhang och som skapad med ett samarbete, inte bara mellan olika individer utan även mellan olika öppna gemenskaper, säger Lars.
När det gäller kulturarv menar Lars att det är viktigt att mer medvetet hantera relationen mellan en förändringsstrategi och en ta-tillvara-strategi. Om man ensidigt förespråkar den ena strategin på bekostnad av den andra förlorar man möjligheten värdera kulturarven i hela dess komplexitet.
– Samtidigt som försvaret av kulturarv gärna utpekas som konservativt, som förändrings-obenäget eller som en onödig extra kostnad, säger Lars.
I diskussioner om stadsbyggnad har det ofta framstått som om gatorna och torgen i sig skulle utgöra stadens offentliga rum. Det är dock endast genom de omgivande byggnaderna som gatan får mening, inte då bara som rumsbildande fasader, utan framför allt genom de mer eller mindre privata rum och institutioner i dessa som förmedlar utbytet.
Det är i relationen mellan gatan och byggnaderna, mellan det mer eller mindre inneslutna och det verkligt allmänna som offentlighetens rum skapas.
”Det pågår en kamp mellan den gamla staden och den nya. Därinne mitt i stadens hjärta ligger den, det som är kvar av den gamla staden, och ruvar på något osynligt och oåtkomligt, ett vagt löfte om ett annat liv. Och vi vandrar alla runt för att finna någonting, vi vet inte vad, kanske en hemkänsla. Men det nya är redan där, runt om oss, och förändrar i rasande takt, det är ett ´förnuft´ på väg att slå ihjäl ett gammalt samvete.” (Lindquist, S, Göteborgsposten 1990)
Lärande
Mötesplatser av olika slag bör ses som lärplatser, där erfarenheter blir till kunskap. Borgerligheten i Helsingborg skrämdes av Folkets hus och dess generösa livaktighet. När de 1916 bildade ett aktiebolag för att bygga ett konserthus önskade de ett ”Borgarnas Hus”. Till slut blev det ett modernistiskt ”Medborgarnas Hus”.
– Man tog då bort värdskapet och låtsades att det inte fanns någon makt. Här skulle publiken mer passivt ta emot kulturen. Huset skulle vara neutralt och vända sig till en anonym allmänhet, säger Lars. Mina tankar om mötesplatsen står i opposition till detta och till modernismens sätt att tolka demokrati.
– Det blir ofta ”maktlöshetens arkitektur”, som skapar ett intryck av att det inte finns någon makt på plats, det finns bara rationalitet och ekonomi. Men aktiva människor söker sig hellre till platser där det finns tydliga värdskap och där de finner både en lyhördhet och ett uttryck för detta i miljön.
Man ska kunna ta emot det nya som händer, ens tankar får inte vara slutgiltiga. Om människor och grupper ska kunna appropriera platser måste dessa tåla förändring. Husen måste välkomna de som flyttar in och tar plats.
– Då får det inte vara en låst estetik. Det måste vara en ”tidfull” arkitektur, med utsträckning bakåt och framåt i tiden. Öppenhet för det människor bär med sig in och det som de önskar för framtiden. Respekt för kunskap och traditioner, vilka jag inte ser som statiska, enhetliga begrepp utan precis som språket dynamiskt och framåtblickande.
Platser ska inte vara antingen privata eller offentliga, gamla eller nya. Det handlar mer om att gestalta möten mellan dessa poler. Man skapar öppenhet först när man bygger så att människor förstår. Man måste bottna i det gamla när man gör nytt annars får människor svårt att hantera de situationer och möten som platsen skall rymma.
