Snövit Hedstierna, är visserligen från Stockholm, men bor i Montreal och Berlin, samtidigt som hon har arbetsuppdrag i hela världen. Bara under sommaren har hon ställt ut och producerat konst i; Stockholm, Montreal, New York, Brisbane, Reykjavik, Berlin, Venedig, Los Angeles, Paris, London osv. Hon är både digital och analog. Performance- och visual artist, creative director, skribent och curator.
Snövit ser sig som världsmedborgare.
– Jag tror inte på landsgränser. Det är en uppenbarligen mycket destruktiv konstruktion.
– Vi människor som bor på jorden är alla världsmedborgare och det enda vi egentligen har att förhålla oss till är tyngdlagen, bergen, haven, skogarna, öknarna, de mer fysiska avstånden eller om internet funkar eller inte och att på bästa sätt försöka vara ett med varje andetag, kärleksfulla mot naturen, djuren, oss själva och varandra, medan vi lever och fram tills att vi dör. Under sommaren 2015 var jag konstnärlig ledare för ett underbart projekt i Tensta som handlade om att hjälpa unga människor skapa konst i offentliga rummet. Sista dagen berättade en ung kvinna för mig att det största som hänt henne under projektet, var att jag hade sagt att jag inte trodde på landgränser. Landgränser var anledningen till att denna flicka förlorat stora delar av sin familj och släkt och när hon berättade om detta grät hon i min famn medan jag lovade henne att alltid fortsätta kämpa för en värld i fred och frihet.
Snövit rör sig vant som konstnär både i den digitala och den analoga världen. I konsten jobbar hon med alla typer av tekniker, video, foto, skulptur, installation, performance. Det digitala är en självklarhet.
– Jag är verkligen inte teknikbunden, det är alltid innehållet och processen som är det viktiga och tekniken använder jag som ett sätt att framföra, förmedla och underbygga, säger Snövit.
När jag talar med henne befinner hon sig på Island, i Reykjavik på ett café där hon strax ska intervjuas av någon media.
– Jag håller på med ett Nordenprojekt som heter An Issue of Strucutre. Jag spelar in mellan femtio till hundra stycken personer som identifierar sig eller blivit identifierade som kvinna i varje Nordiskt land, säger Snövit. Inspelningarna kommer resultera i en stor interaktiv utställning med syfte att vända och vrida på perspektiven kring den privata och kollektiva upplevelsen gällande könsmaktsordning. Det kommer att bli ett stort ljudarkiv online om genusfrågor och presenteras mot slutet av 2016. Det blir också en turnerande utställning som kommer att visas i alla nordiska länder och flera andra delar av världen. Snövit kallar arbetsmetoden för ”research creation art”. Konst som också har en forsknings-aspekt.
Hennes ingång är att jämföra de här inspelningarna med en surveyrapport som heter The Global Gender Gap Report.
– Enligt den här rapporten är de fem nordiska länderna världens mest jämställda och det händer relativt ofta när jag reser att jag får kommentarer kring detta med påståenden om hur fantastiskt det måste vara att ha vuxit upp i ett land utan genusproblematik. Jag tror att det både finns en nationell och internationell illusion om att de Nordiska länderna är helt perfekta och har uppnått maximal jämställdhet, men min erfarenhet är att många som växer upp här erfar fruktansvärda kränkningar och upplevelser som relaterar just till genusproblematik. Därför vill jag jämföra vad rapporten säger och vad människor känner eftersom rapporten endast visar statistik som inte berättar så mycket om människors egna erfarenheter och upplevelser. Det viktiga för mig är inte vem som har rätt och fel, utan att belysa det faktum att det kan finnas olika sanningar och flera komplexa parallella historier som utspelas samtidigt som tillsammans bildar en helhet som är viktig att belysa.
Snövit vill påverka med sin konst, förändra i världen. På sin websida, snowwhite.se, finns ett statement om detta:
“With my will for the folded to unfold, the untold to be told, the unheard to be heard and the unseen, to be seen. Activism and resistance against injustices of gender and identity based rights has always interested and engaged me.”
Hon verkar också lyckas med att påverka och förändra. I videoutställningen ”The greater harm” (2014) som under september och oktober visas på Norrtälje Konsthall, låter hon olika kvinnor berätta om sina egna erfarenheter baserade på sexuella övergrepp, en idé som hon fick genom att studera kvinnor i olika terapigrupper samt undersöka populära sökord inom online pornografiska nätverk. Utställningen har visats på flera platser i världen och skapat debatt.
För några år sedan gjorde Snövit ett konstverk med namnet ”Love symposium in solo”.
– Jag bjöd in personer att gifta sig med sig själva i ett konstverk som hette ”Love Symposium in Solo”. Och där faktiskt trehundra personer har gift sig med sig själva. Jag började med att göra det själv och bjöd sedan in andra till att ta vid om de ville. Jag kunde inte tänka mig att så här många skulle vilja göra det och trots att det snart gått fem år sedan verket kom till liv, så blir jag ständigt tillfrågad om att göra det igen. Självklart är det här bara ett exempel på vilken betydelse det kan få att öppna att upp ett utrymme för att uttrycka känslor och tankar som det annars inte ges rum åt i samhället. Det var både mycket sorg, eufori och glädje som kom upp i det där projektet och många uttryckte en stark känsla av lycka med att få finnas till ett sammanhang där man blev helt accepterad som den man är.
Snövit Hedstierna gjorde sin första utställning när hon var i 14-årsåldern, men titulerade sig inte som konstnär förrän hon var 28 år, utan arbetade under titlar som Dj, VJ, fotograf, designer, art director osv. Numera kan hon försörja sig på konsten och jobbar mot en internationell publik.
– Jag har oftast rest ensam och varit väldigt intresserad av världen och universum. Jag rekommenderar alla som vill uppleva sin omgivning på ett mer dynamiskt sätt att försöka resa om man har möjlighet eller att på olika sätt låta sig själv bli del av olika sammanhang som från början är okända för en. När man öppnar upp för andra synsätt, levnadssätt och kulturer som man inte är van vid så ställs man naken inför sig själv på ett radikalt sätt. Även om det bara är att hälsa på hos grannen som kanske lever ett annat typ av liv än en själv eller om man har förmånen att få äta middag med en familj man inte känner på andra sidan jorden. I dessa situationer tvingas man vara närvarande, generös, öppen och ödmjuk och det leder ofta till att man också skapar sig fler nya kontakter, säger Snövit.
– Jag litar på andra människor, min egen intuition och har inga problem med att resa på egen hand. Jag vet av erfarenhet att det alltid finns godhjärtade människor och individer som vill hjälpa när andra är i nöd. Jag tänker ibland att jag kanske borde starta ett resebolag som ger tips och råd om hur man vågar släppa kontrollen och lita på det fina och vackra i livet. Att våga tro och lita på att det finns kärlek, är egentligen det enda man behöver för att öppna upp sin famn inför världen och bli ett med allt.
– Just nu är jag på Island för att producera mitt ljudprojekt och samtidigt passar jag på att planera nya projekt med några Isländska konstnärer som jag lärde känna under Venedig biennalen. Vi är personer som bara instinktivt drogs till varandra och direkt ville skapa något ihop. Just nu gör vi skisser på installationer och skriver manus för filmprojekt tillsammans med några andra kollegor i USA som jag tyckte passade vår konstellation och intention. Det är så mycket kärlek i det här projektet och inspirationen är fullkomligt total.
Ständigt på väg, ”on the road”. Vad gör du under september?
– Som vanligt yogar jag, lyssnar på musik, dansar om nätterna, mediterar, springer i skogen och försöker hångla så mycket som möjligt, helt enkelt sånt jag tycker mest om att göra. Sen efter Island, ska jag en kort sväng till Stockholm där jag ska föreläsa, hänga en genusutställning i Norrtälje Konsthall, ge lite konstnärstips till en reklambyrå, jobba med nya kurser på Changemaker. Därefter åker jag till Los Angeles och gör en utställning som jag är jättestolt över eftersom det är massa fantastiska konstnärer i gruppen som jag beundrar av hela mitt hjärta och alla pengar för den sålda konsten går direkt till ett kvinnocenter för personer som utsatts för våld och övergrepp. Direkt från LA åker jag och gör en flera dagar lång sömn/dröm/meditations performance och installation i Berlin och ah.. just det, så glömde jag att jag också ska till Istanbul-Biennalen.
”Somewhere through the workflow, I often find myself listening more to the voice of the work then to my own idea as an artist. At the same time my work is partly driven by results of research, personal experiences and philosophy”.
