Under ett antal år har vi pratat alltmer om behovet av dialog. Men samtidigt har vi vässat våra kommunikationsplaner och varumärkesstrategier på ett sätt som omöjliggör ett levande samtal. Jag hävdar att detta på sikt riskerar att fälla hela den västerländska demokratin. Den riskerar helt enkelt att implodera i en total tystnad. En tystnad som inte beror på vår ovilja att prata, utan oviljan att lyssna. För att råda bot på detta måste vi både vända oss till historien och till vår samtid. Detta för att söka vägar för en hållbar framtida dialog som bär våra demokratiska värderingar. Då behöver vi ta avstamp i Paulo Freire. Men vi måste också våga lyssna och lära av samtida pionjärer som Ulf Elbaeck och Brit Stakston. [Skriven av Johan Flyckt]
Vilka grundläggande värderingar bor i dialogbegreppet
Idag är dialog ett begrepp som jag knappt vågar ta i min mun då det är högt upp på floskellistan. Alla pratar om ”dialogen” men de flesta menar antingen att basunera ut sitt budskap eller att övertyga andra om den egna förträffligheten. Med andra ord ligger hela fokuset i dialogen på det vi säger och inte på hur vi lyssnar och interagerar med varandra. Därför uppstår inga förutsättningar för ett kreativt lärande. Jag har själv, både i min roll på Hyresgästföreningen och i min roll som webredaktör för DinLokaltidning, gått i fällan många gånger. Jag har glömt att jag i en viss given situation själv representerar makten och därmed ansvarar för att en sann dialog mellan jämbördiga parter uppstår. I bästa fall har det då resulterat i att inget händer. I värsta fall har jag ytterligare tryckt ner människor som redan befinner sig i en utsatt situation.
Eftersom jag är helt övertygad om att allt ledarskap, medarbetarskap och partnerskap behöver dialogen för ett hållbart engagemang går det dock inte att ge upp och förpassa dialogbegreppet till floskeltoppen. Det vi istället behöver göra är att definiera vad vi menar med dialog. Sedan kan vi se oss i spegeln och identifiera vilka grundläggande värderingar vi stoppar in i begreppet. Det är här det är dags att damma av Paulo Freire och hans bok Pedagogik för förtryckta. En bok som kom ut 1970, samma år som jag föddes. En bok som kanske idag är mer relevant än någonsin för oss i Västvärlden.
När demokratin backar lyser Elbaeck som en Freire
När Paulo Freire var som störst och användes i allt från politiska ledarskapsutbildningar till fritidspedagogutbildningar var kritiken att hans budskap var anpassat till den tredje världen och dess diktaturer. I Västvärlden och Sverige menade vissa att vi kommit längre och att Freires teori byggde på att man började om eller började från scratch. Eftersom jag själv föddes 1970 har jag svårt att med den direktupplevda känslan säga var vi befann oss då, men det jag med emfas kan påstå är att de senaste femton åren är år av demokratins tillbakagång i vår del av världen. Jag vill också påstå att det har med en bristande demokratisyn från makten att göra. Så medan makten förfasar sig över politikerföraktet missar de sitt eget medborgarförakt. Ett förakt som bygger på att politiker i alltför många år pratat mer med lobbyister i Bryssel, med varandra i Almedalen och med spinndoktorer i dyra kommunikationsbyråer än de pratat med väljarna.
Detta blir kanske som tydligast när någon vågar göra tvärtom. En sådan person är Ulf Elbaeck som leder det danska partiet Alternativet. Från i princip ingenstans tog de sig in i parlamentet och de gjorde det med klassisk mittenpolitik i lite fräschare förpackning. När jag för ett drygt år sedan hade möjlighet att träffa Elbaeck på House of Change, på Åsögatan i Stockholm, fick jag snabbt klart för mig att det i huvudsak inte handlar om vad hans politiska parti, Alternativet, gör utan hur de gör det. För det var länge sedan jag hörde en politiker prata med en sån respekt för medborgarna samtidigt som han vågade se sin egen roll i en större helhet. Min bild är att Ulf Elbaeck och Alternativet lever sin egen tappning av Freire och frigörelsen av den intellektuellt förtryckte medborgaren. Och för mig har Freire som sagt aldrig känts mer relevant än nu i vår del av världen. För att sätta in Freire i vår samtid är det kanske också så här vi ska se på begreppet förtryck. När han skrev sin bok var det i en tid av diktatur med utgångspunkt från Latinamerika. När vi tar till oss hans ord idag är det kanske det jag upplever som politikernas medborgarförakt vi ska utgå ifrån.
Det är just den här typen av erfarenheter jag försöker samla på mig. Det fungerar som en väckarklocka när jag själv inte är sann i min dialog med människor. Så varje gång jag t ex inbillar mig själv att jag inte ”Nått ut med mitt budskap” kan jag backa bandet och inse att problemet kanske är att det var just det jag gjorde. Problemet var snarare att jag glömde att lyssna.
Även Brit Stakston sätter fingret på de stora rörelsernas anpassningsproblem
I mästerverket Gilla från 2011 sätter Brit Stakston fingret på de problem som inte minst de stora folkrörelserna har i sin relation till sociala medier. När hon gör det kretsar hon hela tiden kring dialogen. Jag vill hävda att dessa problem är lika stora IRL. Ett av hennes huvudnummer är just att rörelserna ofta funderar kring hur de ska nå ut på sociala medier. Men de som finns där vill snarare att man ska lyssna in. Konkret betyder det att folkrörelserna sitter och kämpar för att förfina sitt budskap istället för att låta människor de möter virtuellt bli lyssnade på.
Med engagemangspyramiden som verktyg visar Stakston på hur vi skulle kunna använda sociala medier för att få människor som är medvetna om organisationens existens att ta nästa steg. Det handlar om att släppa in nya människor vi möter så att de gillar och rekommenderar oss till att börja med. Nästa steg är att släppa ytterligare på våra kontrollbehov och låta dem bli samarbetspartners och ledare kring organisationerna.
Gör de stora organisationerna misstaget att inte våga släppa taget och släppa in människor så varnar hon för konsekvenserna på följande sätt. “Ni står inför en stor utmaning eftersom ni måste visa vilken roll ni kan fylla när det, tack vare den nya tekniken, snabbt kan skapas rörelser och mötesplatser som går raka vägen förbi etablerade organisationer och åstadkommer mycket på kort tid.” Ett viktigt steg har jag för min egen del insett är att jag själv ständigt låter mitt kontrollbehov vinna. Och det är varken okej eller hållbart i längden.
En sann dialog kräver sin Freire
För alla som inte bara vill prata om dialog eller hamra ut sitt budskap är mitt tips att stjäla så mycket som möjligt av Paulo Freire. Själv har jag gjort min egen tiopunktslista för att vara sann både emot mig själv och den jag möter;
Tio skäl till varför Paulo Freire är mer relevant än någonsin
- Det är viktigare än någonsin att du vågar ifrågasätta din egen roll
- Du får aldrig objektifiera den du vill föra en sann dialog med
- Du måste inse att objektiva omvärldsanalyser kräver en värld utan människor
- Detta eftersom ingen social verklighet har uppstått ur slumpen
- Och makten alltid tjänar på status quo
- En befrielse av någon varelse är inte möjlig om den inte bygger på förtroende
- Sanna ord kräver både reflektion och handling
- Varje sund revolution av tankesätt kräver både ord och handling
- Och utan en sann dialog blir även den välvillige en förtryckare
- En sann dialog kräver jämbördiga parter
Jag är säker på att den här listan ser olika ut för varje individ som gör den. Det finns säkert också andra minst lika bra exempel som Brit Stakston och Ulf Elbaeck att ta stöd i. Allt annat skulle gå emot Freires pedagogiska grundsyn. Det viktiga är att göra det vi kan för att uppnå en sann dialog, och här är ett av verktygen för den som vill. Men framförallt handlar det om att se när jag är en del av makten och bär ansvaret för en sann dialog och när jag kan ställa motsvarande krav på någon annan.
Om Skribenten: Johan Flyckt
Folkbildare, föreläsare, inspiratör och opinionsbildare sedan ungdomsåren. Alltid inblandad när något är i förändring för samhällets nytta. Sedan många år verksam inom Hyresgästföreningen i Stockholm.
Johan drev en av Stockholms första nättidningar, dinlokaltidning.se, i mer än tio år. Han startade även kooperativet Din Röst. På olika sätt har Johan samarbetat med Changemaker de senaste åren.
